Efter andra världskriget kom dock något av en socialdemokratisk stormakt. Vad innebar det egentligen och hur såg den ut?
Så startade den socialdemokratiska stormakten
Det kan låta som ett storsinnesord, men faktum är att det finns goda fog att kalla den perioden för socialdemokraterna stormakt. Det var i det första valet efter andra världskriget, alltså 1946, som Tage Erlander valdes till svensk regeringschef och tillika statsministern för en lång framtid. Han skulle komma att bli den svenska statsminister som under demokratiska former suttit i längst tid. Dessutom en av de regeringschefer i hela världen som totalt fick sitta på sin post längst.
Vad gjorde då Tage Erlander så populär? Bland annat var det den socialdemokratiska regeringens hantering av efterkrigstiden. I en epok då i princip hela världen gick på knäna, inte minst i Europa som var sönderbombat, lyckades regeringen Erlander bygga upp Sverige och göra något som inte hänt på många hundra år: ta Sverige till toppen av världens bästa länder.
Det innebär att Sverige gick från att vara ett land befolkningen flydde till USA eller Latinamerika ifrån. Nu var det istället landet folk ville komma till. Det innebar
en ökad arbetskraftsinvandring, inte minst från Finland och Italien.
Flera viktiga reformer
En viktig faktor till att Socialdemokraterna så gott som prenumererade på regeringsmakten var två saker. Dels deras sociala reformer som gav medborgare och framför allt arbetarna ett bättre liv. Men dessutom att Sverige på den här tiden bestod av just väldigt många arbetare. Det innebär att politiken från partiet gick in bra i de svenska folkhemmen.
Vad innebär då reformerna lite mer konkret? Jo, det handlade mycket om att kunna ”förbättra för vanligt folk”, som Erlander själv kallade det för. Det innebar bland annat barnbidrag, flera veckors semester och rättigheter på arbetet. Reformerna var populära och faktum är att Erlander, som satt i 23 år, kunde fortsatt längre.
Under 1969 valde Erlander, smått chockerande för det avlånga landet i norr, att avgå som Socialdemokraternas partiordförande. Det här innebär att någon ny var tvungen att tillsättas, vilket också gjordes. Den då redan populäre och omskrivne Olof Palme, tidigare minister för den svenska regeringen med Tage Erlander i spetsen, fick det ärofyllda uppdraget. Det blev också startskottet för ett helt nytt politiskt landskap i Sverige där fler än bara S kom att göra upp om makten.